Oj så många gånger jag loggat in börjat skriva, suddat och loggat ut igen..
Men nu tar jag tag i det, och bestämmer mig för att skriva om allt och precis vad jag känner.
Jag vet vilka som läser min blogg, och jag vill kunna kolla tillbaka på mina inlägg och se.

Under den här veckan har mycket hänt, jag har förlorat någon som stod mig väldigt nära.
Egentligen vill jag inte skriva om det, men det är faktiskt skönt att få skriva av sig lite.
Jag befinner mig i en period jag vet kommer vara sjukt påfrestande och jobbig, jag har varit med om det förut men man är ändå inte förberedd för fem öre.

Jag har förlorat min pojvkvän, men även bästa kompis. Visst många säger "vi fortsätter vara bra kompisar" bullshit, det kanske går men inte nu. Det tar sån tid. Allt tar tid, att läka tar tid, att komma över tar tid.
Jag vet att allt kommer lösa sig tillslut, trots att vägen känns så extremt lång just nu. För vet ni vad? Jag har världens underbaraste personer i min närhet som hjälper mig. Jag vet att dom tar emot mig när jag faller och när allt känns skit och ingen livsglädje finns, så finns dom där i vått och torrt. Det är en enorm styrka att ha er mina vänner, familj, vänners familj, släkt och så mycket mer.

Utan dem är jag ingenting, det ska gudarna veta!

Just nu snurrar så mycket i mitt huvud, mest utav allt vill jag bara spola tillbaka tiden till sommarlovet där allt startade, nykär & allt var på topp. Men I guess, sånt varar inte i en evighet. Det gör ont i hela mig att veta att en del av mig är borta, jag känner mig inte hel. Det kommer inte gå att ersätta, men det kommer bli bättre, det är jag säker på. Jag vet inte riktigt hur jag ska fixa det, men man får aldrig ge upp, det är något jag försöker hålla mig till. En klok vän sa också: det sista som sviker en är hoppet.. Så sant.
Jag får bita ihop, ta dagen som kommer och låta tiden göra resten.
Det sägs ju att allt händer av en anledning också, det är väl så det är, men man lär sig av sina misstag och det har jag garanterat gjort, man får glädjas utav det man fick den tiden som var och jag har ändrats som person, och förhoppningsvis till det bättre.

Det kommer som sagt ta en tid, och det kommer vara jobbigt, men det är okej att vara ledsen har jag lärt mig, det är okej att bryta ihop och bara gråta, för stunden känns det bättre.
Jag är ärlig, jag är ett vrak just nu och jag har en hemsk ångest, men det är okej att vara ledsen, det får man vara.
Tar nog ett break här ifrån, men nu vet ni iallafall hur läget är.
Ta hand om varandra♥